Kulturellt kapital är ett begrepp som myntats av Pierre Bourdieu, som hänvisar till den mängd socialt erkända kunskaper och färdigheter som en person har kulturellt sett. Vissa kulturyttringar anses mer värdefulla än andra, och det är oftast specifika institutioner, som till exempel museer, som står för det kulturella kapitalets värde. Bourdieu undersökte på 1960-talet en mängd museum och dess besökare. Den sociala sammansättningen var skev, bland annat var endast 1 % av besökarna jordbruksarbetare, och upplevelsen av konsten skiljde sig markant åt mellan de olika samhällsgrupperna, där de ”folkliga grupperna” ofta beskrev en underdånig respekt för konsten.
De senaste åren satsar allt fler museum på fri entré (vi får se hur det blir i framtiden). Har detta påverkat den sociala statusen och det kulturella kapitalet, eller är den stora besöksökningen ett resultat av att samma människor, från samma sociala tillhörighet, besöker museer fler gånger? Den praktiska möjligheten att besöka ett museum har klart underlättats genom prissänkningen, dock kan museerna trots alla visioner om öppenhet fortfarande ha imaginära spärrar.
Det öppna museet underlättar inte för människor som kommer från museiovana miljöer genom alla koder och komplicerade mönster som besökaren förväntas kunna tolka och förstå. Arbetet med att förenkla inträdet på den med högt kulturellt kapital fyllda arenan behöver inte alltid bli lyckat det heller. Kravet på att tillfredställa hela publiken riskerar att urholka de viktiga forskningsdelarna av ett museum. De vetenskapliga aspekterna anses riskera att försvinna i en snuttifierad version av de tidigare utställningarna.
Är då detta ett problem? Har alla rätt till att känna sig hemma på ett museum? Enligt mig, ja. Museum har en central roll i dagens kunskapssamhälle, och står inför stora utmaningar för att tillgodose och möta hela den potentiella publiken. Gör man inte detta, ska inte heller mål som detta för Moderna Museet upprättas, för det kan aldrig på allvar uppnås: att öka tillgängligheten till samlingarna och nå fler och nya besökare. Med fri entré vid museet skapas förutsättningar för ett icke-kommersiellt rum där allmänheten kan mötas, diskutera och fördjupa sina kunskaper om kulturarvet.
Jag nämnde tidigare snuttifierade versioner, något som även kallas in-situutställningar. Installationer av detta slag kan som sagt ibland anklagas för att förlora sin vetenskapliga seriositet genom att påhittigheten överväldigar artefakten.
Jag tror att detta handlar om en rädsla för att på riktigt ta till sig metoden att arbeta för en publik som fått sina kommunikationsvanor ifrån MTV-media. Mediekonvergens blir allt mer självklart, visuella intryck kompletteras av interaktivitet från publiken och detta tycks vara den nya normen för kommunikation. House of terror i Budapest är ett upplevelsespäckat museum som arbetar med alla sinnen för att skapa känslor, och som är ett tydligt exempel på in-situutställningar. Personligen älskar jag det, och blir sannerligen förförd av hur den direkta kontakten med mina sinnen ger mig kunskap. Jag anser även att det är en fördom att museum som House of terror förlorar sin vetenskapliga seriositet genom sin brist av objektivitet. Vetenskap är inte, och kan inte heller vara fullkomligt objektiv, och det är fel att kunskap måste presenteras kliniskt för att räknas som seriös. Museiarbetare har länge ansett att utställningar förmedlar en objektiv sanning, och publiken har å sin sida förväntat sig just detta.Jag anser att den kulturliberalisering som sker är av godo och därför bör främjas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar