Den blir först och främst brutalt sågad av Elin Grelsson. Hon undrar bland annat hur hon har hamnat i denna smörja. Svaret där är förstås enkelt: Grelsson är en smart person som jag gärna läser texter av. Citatet från henne, och diskussionen om "fina feministkillar", är inte ett huvudspår på boken utan mer en parantes för att visa på bredden av utmaningar och föreställningar. Diskussionen om det lämnas dock inte helt och hållet därhän utan avslutas med att föreställningen om att män skulle vara bättre talespersoner för feminismen för att de inte "själva vinner på det" är ungefär som att säga att de endast skulle vara infödda svenskar som kan diskutera integrationspolitik. Det är inte mina ord, utan kommer från Anna Svensson. Hon har också läst boken, och skriver om den här.
Svensson skriver bland annat att det jag beskriver är helt vanligt underordnande av det feminina – ett fenomen som borde vara så välkänt att tre blogginlägg räcker som exempel. Och det var precis det som var tanken.
Grelsson menar vidare i ett nytt inlägg att jag har en förlegad syn på feminism och feminister. På ett sätt fångar det upp mångfalden och komplexiteten. Hon menar att dagens feminister är cup-cakesbakande i 50-talsklänningar medan radikalfeministerna av gammalt snitt är marginaliserade. Jag tycker att till exempel att den många gånger kritiska hållningen av just cup-cakesbakande - eller varför inte de vilda diskussioner om sexköp som blommar upp med jämna mellanrum - visar att det bara är en sida av myntet.
Johanna Nylander skriver också om höger/vänster och tar bland annat upp högers misslyckande.
Den liberala kritiken mot den stora staten har skyfflats långt in i garderoben, och alternativen för trygghet har antingen varit den starka familjen eller den starka staten. I stället för att göra kvinnor fria från patriarkatet är allt för många fast i myndighetsgodtyckligheten. Redan som barn lärde flickor sig att auktoriteten staten var rättvis. Samhället, det var ju alla människor som bestämde tillsammans.Jag håller helt och hållet med, och det är något som jag också berör i boken. Frigörelsen från männen ledde rakt in i staten.
Det är en debattbok, och därför är jag verkligen glad att det lett till precis just det. Många av de ämnen som jag tar upp skulle var och en för sig kunna fylla en hel bok. Men nu var syftet att stimulera diskussionen. Kanske får det bli en rad uppföljare i stället?
Visst är det så att med den utveckling vi sett de senaste 10-20 åren, där välfärdsstaten packat ihop och gått hem (något som i första hand drabbat de som inte har en miljon på banken, stora nätverk eller ett tryggt jobb med hög status) så är det just den starka familjen som körts fram som alternativ. Det staten och socialförsäkringarna hjälpte till med igår, ofta utan att ställa alltför många frågor, det förväntas nån rik onkel göra idag. Det är inte något "misstag" av våra makthavare att det blivit så, det är precis dit de vill ha det.
SvaraRaderaSen kan man ju ha olika uppfattningar om hur skönt det är att den yngre generationen kommer att sitta i knät på sina föräldrar och arvtanter ända tills de gifter sig och ännu längre. Att man gör upp på släktmiddagen om vem som ska få studera och till vad, i stället för att studenten söker pengar själv från en offentlig instans som CSN 8utan at behöva ange en detaljplan för exakt vilka ämnen de tänker läsa), är för de flesta en betydligt mer förtryckande ordning, och den gör det svårare att köra sitt eget race.
En komplikation i bilden är ju att den praktiska politiken syftar till starka familjer, barriärer för tillgången (i praktiken, och om du och dina släktingar inte har rejält med kosing) till högskoleutbildning och lönedumpning - medan *retoriken* som använts för att sälja in detta tvärtom handlar om den enskilde starke individen, om kunskapssamhället, livslångt lärande och att alla ska kunna förhandla upp sina löner. En konservativ kantring i samhället säljs in med en liberal retorik.
SvaraRadera