onsdag 4 maj 2011

Back to the 50's

Typisk 50-talsbrud?
I helgen - lagom till Valborgsmässoafton som jag på traditionsenligt sätt firade i Uppsala - skrev folkpartisten Jenny Sonesson och moderaten Birgitta Wistrand på SvD Opinion om att Timbro, genom mig, backar till 50-talet i diskussion om jämställdhet.

Eftersom jag( naturligtvis) sätter tradition och familj först (först var det Valborg i Uppsala, och sedan ägnades söndagen  åt min gammelmoster Mariannes 80-årsdag- en alldeles fantastisk journalist som haft en strålande karriär hela sitt liv) och därefter haft fullt upp med diverse olika bokprojekt, rapportlanseringar och debatter så har jag helt enkelt inte hunnit kommentera detta. En ordentlig replik kommer dock.

Fram till dess kan ni gärna fundera på varför det är en sådan förolämpning att "backa till 50-talet"? Ja, det fanns mycket som var galet i samhället, men politiken i sig kanske inte nödvändigtvis var problemet? Det handlade ofta snarare om felaktiga attityder. Det är, som bekant, inte säkert att politiken är lösningen på det man inte tycker fungerar rätt och riktigt.

Jag pratade med en kvinna som var ung just på 50-talet. Hon berättade följande historia:


- Stackars dig mamma som växte upp på 50 och 60 –talet. Inte undra på att Du är så knäpp.  Då du var barn så var alla kvinnor hemmafruar och tvingade till att passa sina barn och passa upp på sin man ..
Dottern hade haft ” Jämställdhetsvecka” andra året på gymnasiet, vårterminen 2010.

Dotterns mormor, farmor, farmors mor , mormors mor var alla yrkesverksamma på 50-talet . Dessa kvinnor var långt ifrån ensamma – ungefär 50% av alla kvinnor i arbetsför ålder var yrkesverksamma . Idag dryga 70%

1960 rådde tillväxt, kommunalskatten var ca 15 % och totala skattetrycket strax under 25 %.Jag gick då i mellanstadiet i skolan på Stora Essingen , en ö med 3500 invånare och broförbindelser till Kungsholmen. På ön fanns minst ett 40 –tal småföretag , ungefär en fjärdedel ägdes och drevs av kvinnor. Många av mina kamraters mammor var hemma med sina barn under några år, om de hade råd. När de sedan gick tillbaka till sitt arbete var det aldrig något problem. Tillväxten var så stor, alla behövdes.

Men med en sådan låg skatt så kan det väl inte ha varit speciellt bra service för medborgarna. Eller?


På ön hade vi två läkare som gjorde hembesök, mitt i natten om så behövdes. Det fanns också en distriktssköterska som gjorde hembesök, så gjorde också diakonissan. BVC gjorde hembesök . Då liksom nu gratis vaccinering av barn och olika hälsokontroller. Kontrollerade gjorde också kvarterspolis Nilsson som även besökte skolan i sällskap med hunden Klang för att undervisa i cykelvett, trafikvett och annat vett.  Om en förälder var sjuk kom en hemsamarit hem och tog hand om barnen, lagade mat och så vidare.

På ön fanns lekparker och parklek, lekskola förmiddag och eftermiddag, daghem för de barn vars föräldrar arbetade heltid eller eftermiddagshem – motsvarande fritidshem idag – där skolbarn till föräldrar som arbetade kunde vara, idrottsplats, ungdomsgård, ålderdomshem och förstås skola.
I skolan fick vi gratis skolböcker som man fick behålla. Fria skrivböcker, pennor, suddgummin, linjaler, passare liksom bläckpennor och bläck för välskrivning. Skolmaten var avgiftsfri ( med troligen lika ”äcklig” potatis som nu), skolsköterskan  hade mottagning flera dagar i veckan, vi hade skolläkare och fri skoltandvård. Det fanns skolbibliotek samt bibliotek för allmänheten. För de barn som hade läs och skrivsvårigheter fanns det en läsklass där läraren var speciallärare. Skolan hade också en simbassäng med simundervisning, en skolträdgård där man odlade rädisor, blommor och annat, och så ingick det musikundervisning i blockflöjt och fiol.
 Nej, jag vill inte backa tiden, det är omöjligt. Och historien ovan är från Stockholms innerstad, vilket förstås kan skilja sig ordentligt åt från andra delar av landet. Men det är fortfarande hennes historia, som hon minns det. Det är rätt spännande att tänka hur en tid som beskrivs på så sätt också kan användas som den mest museala tiden någonsin. När man säger att någon vill backa till 50-talet så menar man ju i princip att den personen är en dinosaurie.

Det är framförallt mitt uttalande om att framgång inte är smärtfri som gör att boken tycks vara författad på 50-talet, enligt debattörerna. Mycket intressant, eftersom det finns en hel del forskning på det området. Makt tar tid, och en undersökning från 2004 visar till exempel att både manliga och kvinnliga chefer har mycket tidskrävande arbeten. Vanligen arbetar cheferna cirka tio timmar per dag, och till detta kommer för männens del två timmar och för kvinnorna tre timmar ”arbetsrelaterade uppdrag och aktiviteter”.  Samhällets belöningsstrukturer spelar också ofta en avgörande roll för om människor tycker att det är värt att göra de val som är nödvändiga för att närma sig maktpositioner. Företagsledare varnar  i dag för svårigheter att rekrytera chefer  - både kvinnor som män – på grund av att chefsarbete är för tidskrävande. I stället prioriterar man familjen. Det handlar naturligtvis inte om att någon är lat, utan att krävande arbeten ställer höga krav. Vissa är beredda att göra den prioriteringen, men inte alla. Bland annat handlar Magnus Henrekson, professor i nationalekonomi, bok "Vägar till ökad jämställdhet i svenskt näringsliv" om den tidsmässiga och sociala konflikten mellan familj och karriär.

Nåväl. En ordentlig replik kommer som sagt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar