Class of 88

Det här är jag, men 1987.

Skolan är ett sånt där område som alltid lyckas vara i fokus. Vi berörs naturligtvis av den, vi har gått i skolan själva, kanske har vi barn där och så vidare. Just nu har till exempel Aftonbladet tema Världens bästa skola?, tidningarna överöses med artiklar om skolkvalitet, skolval, vinster och betyg, Martin Borgs har just släppt filmen Fy fan vad vi är bra. På Timbro har vi ett gäng rapporter på gång, en tillsammans med Sektor3 till exempel. Det är helt enkelt kanske extra mycket skola nu.

Och det följs upp av många diskussioner i olika konstellationer om skolans historia och framtid. En sak förenar alltid: vi har alla egna erfarenheter som vi gärna delar med oss av. Det är favoritlärare och skräcklektioner som har format oss och som 10,20,30,40,50 år senare fortfarande sitter som färska i minnet.

I stället för att trötta ut alla människor som jag träffar med att berätta just min historia så tänker jag skriva ned den. Då har det åtminstone blivit sagt!

Jag började första klass 1988. Samma år var det diskussioner i riksdagen mellan dåvarande skolminister Bengt Göransson (S) och riksdagsledamoten Ylva Annerstedt (FP) huruvida elever skulle få välja vilken skola de ville gå inom kommunen. För man fick ju inte välja, en elev blev tilldelad en skola och det var där man skulle gå.

Om man inte hade världens tuffaste mamma förstås. Min tio år äldre storasyster var i färd att flytta hemifrån, så det var framförallt jag och min mamma som bodde i det stora huset fem kilometer väster om Söderhamn. Det fanns en skola tre kilometer bort dit jag var hänvisad. Men min mamma arbetade som sjuksköterska inne i stan, och eftersom hon inte hade någon bil så skulle det helt enkelt inte gå ihop med att lämna mig på fritids innan skolan, komma till jobbet i tid, och sedan hämta mig innan fritids stängde på kvällen. Fritids öppettider, bussar och jobb var inte alls anpassade till varandra. Inne i stan, bredvid sjukhuset där hon arbetade, fanns det dock en låg- och mellanstadieskola. Och dessutom mormor på andra sidan av den lilla skogen bredvid skolan.  Jag vet inte riktigt hur hon övertalade dem, men jag är inte överraskad. Som min man sa för en tid sedan: "din mamma skulle kunna flytta ett berg om hon så ville". Då är ju kommunala tjänstemän en mindre utmaning.

Så jag gick i ett helt annan skola än vad jag hade sorterats in i. Och fick då också läsa på en helt annan högstadieskola än vad jag egentligen tillhörde.

Efter att sedan läst första året på, den enda, gymnasieskolan i kommunen var vi ett gäng som fick upp ögonen för Samhäll-mediaprogrammet i Gävle. Det var inte självklart att man fick byta gymnasieskola till en annan kommun. Framförallt eftersom vi var fem stycken från samma årskull som ville göra detta så var tveksamheten stor från ansvariga tjänstemän och skolfolk. Jag minns än i dag mötet med studierektorn som försökte övertala mig att inte byta skola eftersom "samhäll-ekonomisk är samma sak som samhäll-media".
Eller inte.

Men jag behövde inte fajtas länge. I samma veva blev min pappa pensionär, och eftersom han alltid hade varit förtjust i staden bestämde han sig för att flytta till Gävle. Och ta med mig. Därmed hade jag alltså familjeskäl att flytta.  De andra fyra lyckades dock till slut också få byta skola och kommun.

Så var det på 80-talet. Och på 90-talet. Valfriheten har gjort att också de som inte har massor med pengar - eller en mamma som kan flytta berg - också kan få välja skola.